Idag var jag på vårdcentralen och tog bort stygnen. Sjuksköterskan tejpade såren så att "ärren skall bli fina" och sa att hon "tyckte synd om mig, och det var tråkigt att jag förstör mina armar så". Jaha. Sedan var jag i stan. Fyndade två t-shirts (mellandagsrea), en med Henrik Berggren på, och en med Henrik, Johan, Anders & Daniel på. (Broder Daniel) Fick också köpt fina strumpor (som kommer vara fina tillsammans med mina vinröda creepers jag fick i julklapp) och en tröja. 

 

Jag vill skriva här oftare, men så många gånger försöker jag påbörja ett inlägg som jag inte fortsätter skriva. Jag vet inte vad jag skall skriva. 

 

God Jul.

9 stygn blev jag sydd. Öppnade upp bandaget en stund för kliandet driver mig till vansinne. 

Det känns som jag är uttorkad inuti, allt är tomt och torrt och slut. Jorden gick inte under idag, är besviken. Jag stänger dörren runt mig och lyssnar på musik för att försöka fylla ut tomheten... det funkar inte. Min hjärna snurrar och mitt hjärta stannar och mamma vill ta bort allt vasst och att jag skall slänga mina rakblad men jag vågar inte. Jag älskar julen och allt som hör där till egentligen, men jag har inte alls varit lika pepp på julklappar, julbak och julprydnader i år. Och jag tänker på det du sa igår för du ville att jag skulle veta det ifall jorden gick under idag. Och jag tänker på hur långt borta lycka är och hur många problemområden jag har kvar att bearbeta och hur många år inom vården som väntar. Jag funderar på om jag ens kommer överleva alla dessa år. Tar det aldrig slut? Tar aldrig detta mående slut? Och jag tänker på allt. Hur ont allt gör och hur jobbigt allt är. 

Natten spenderades på akuten under landtingets filtar. Jag var i grå dimma hela sjukhusvistelsen och timmarna innan. Jag minns bara att jag låg och grät, skakade och att det var blod över hela badrummsgolvet hemma hos min vän. Jag kommer ihåg att jag satt i hallen, och kollade mot badrummet där mina bästa vänner grät och torkade blod m.m.. Fick sy en massa stygn, vet inte hur många för hela min underarm är bandagerad. Orkar inte förklara vad som hände, men livet är svårt just nu. 

Jag blir galen av alla ljud runt mig, jag slänger händerna över öronen och blundar det hårdaste jag kan. Allt är grått, ingenting har färg. Mina skulderblad är trötta, ögonlocken likaså. Tiden på dagen går sakta, jag tittar på klockan var femte minut och längtar tills det blir kväll igen. Varje sekund vill jag sova. Det värsta med att sova är att behöva kliva upp igen. Jag vill pynta mina ögon svarta, som den aggressiva femtonåringen jag en gång var, gjorde. Men jag möter min hopplösa blick i spegeln, jag orkar inte. Jag orkar inte anstränga fingrarna mer än vad jag gör. 

 

Förbannade hjärta som fortsätter slå.

 

När jag känner klumpen i halsen, i bröstet innan varje måltid, då vill jag att någon skall yttra magska ord. Jag vill höra ord som ger mig kämpagöd. Jag vågar inte ta det sista steget mot friskheten, jag vågar inte vilja bli helt frisk. Det är något som håller mig tillbaka, en vägg som jag inte vågar ta mig förbi. Jag behöver en uppenbarelse, en magnifik händelse som ger mig styrka att våga ta mig över berget framför mig. Det värsta är att inga ord kan hjälpa mig och ingen händelse är magisk. Visst, min familj tvingar i mig alla måltider m.m, men de kan inte tvinga mig att VILJA bli frisk. Det är jag själv som måste ta det sista steget, inget skrämmer mig mer än det. 

Argargargargarg. Jag är så trött på vården och allt annat. Blev nästan inlagd idag, min psykolog sa att hon inte "sett mig såhär" förut. Jaha. Ok-fucking-kej. Jag orkar inte bry mig. Jag vägrade i alla fall ens tanken om inläggning, men hon sa till mig att ringa vuxenpsykiatri-akuten om jag behöver och blablablabla. Hon bokade ett möte med läkaren på fredag också. Jag vägrar bli inlagd, jag tänker inte bli inlagd. Jag dör hellre än att bli inlagd. Idioter. 

För exakt ett år sedan, den första december 2011 satt jag på barn och ungdomspysk akuten för första gången. Jag satt i ett rum och blev granskad, alla visste att jag tänkte ta livet av mig. Armarna var blodiga och min blick var tom. Jag hade ett bmi under anorexigräns, ändå de sa till mina föräldrar och mig.. "det är inte så lågt för att vara här." De skickade hem mig igen, med mediciner och dygnetrunt bevakning av föräldrar. 

 

Idag, just nu, den första december 2011 sitter jag med min bästavän i min säng. Vi somnade i morse efter en halvtokig natt där vi gjort sånadär saker som man inte borde göra. Vi dansade i vår egen glittriga, snurriga värld. Vi satt på balkongen klockan halv fyra på natten, drack te/kaffe och rökte cigaretter och sådantdär. Allt är vackert när vi är tillsammans, ännu vackrare när vi är så där snurriga och världen dansar runt omkring oss. Ikväll skall vi bege oss ut på äventyr igen, vi skall träffa fina vänner, dricka alkohol, gå ut på krogen, röka cigaretter och dansa iväg i natten. 

 

Jag har varit med om så mycket på ett år, ett år som förändrat mitt liv. Men ser ni? Ser ni att idag är så mycket än första december 2011?