När jag känner klumpen i halsen, i bröstet innan varje måltid, då vill jag att någon skall yttra magska ord. Jag vill höra ord som ger mig kämpagöd. Jag vågar inte ta det sista steget mot friskheten, jag vågar inte vilja bli helt frisk. Det är något som håller mig tillbaka, en vägg som jag inte vågar ta mig förbi. Jag behöver en uppenbarelse, en magnifik händelse som ger mig styrka att våga ta mig över berget framför mig. Det värsta är att inga ord kan hjälpa mig och ingen händelse är magisk. Visst, min familj tvingar i mig alla måltider m.m, men de kan inte tvinga mig att VILJA bli frisk. Det är jag själv som måste ta det sista steget, inget skrämmer mig mer än det.