10
9 stygn blev jag sydd. Öppnade upp bandaget en stund för kliandet driver mig till vansinne.
Det känns som jag är uttorkad inuti, allt är tomt och torrt och slut. Jorden gick inte under idag, är besviken. Jag stänger dörren runt mig och lyssnar på musik för att försöka fylla ut tomheten... det funkar inte. Min hjärna snurrar och mitt hjärta stannar och mamma vill ta bort allt vasst och att jag skall slänga mina rakblad men jag vågar inte. Jag älskar julen och allt som hör där till egentligen, men jag har inte alls varit lika pepp på julklappar, julbak och julprydnader i år. Och jag tänker på det du sa igår för du ville att jag skulle veta det ifall jorden gick under idag. Och jag tänker på hur långt borta lycka är och hur många problemområden jag har kvar att bearbeta och hur många år inom vården som väntar. Jag funderar på om jag ens kommer överleva alla dessa år. Tar det aldrig slut? Tar aldrig detta mående slut? Och jag tänker på allt. Hur ont allt gör och hur jobbigt allt är. 
Kommentarer
Postat av: Sabina
"och jag tänker på hur långt bort lycka är och hur många problemområden jag har kvar att bearbeta" Känner igen mig så i det där, tänker likadant, men vet du? Man kan leva under tiden. Under tiden som man jobbar med sig själv o bearbetar och blir friskare, det kommer komma ljusglimtar, bara man tillåter dem att göra det. Och jo, det kommer ta slut, allt som gör ont. Då kommer ljusglimtarna vara betydligt fler än det som gör ont. <3
Postat av: fanny
jag hade värsta romanen i huvudet men så såg jag sabinas, och kan inte säga mer än att ja, hon har rätt och jag håller med! det må vara jobbigt men det kommer ljusglimtar, håll fast vid dom, och kämpa. glöm aldrig att kämpa ge aldrig upp!
Trackback
