Oj. Nästan en månad har gått sedan mitt senaste inlägg. 

 

11 ynka dagar. Jag är livrädd och förväntansfull på samma gång. 

Tre år har jag spenderat på denna skola med dessa människor. Vi har växt upp tillsammans. Jag tror man växer som person som mest på gymnasiet. Jag har sett hur pojkarna blivit män, hur flickorna blivit kvinnor. 

 

Vi har blivit vuxna. Eller ja, nästan. Det känns som att vi fortfarande är små. Ibland i alla fall.

 

Jag minns hur nyfiken jag var på hur dessa tre år skulle bli, och nu är de snart slut. Jag var femton. Allt var så nytt, så hemligt, så läskigt och pirrigt. Jag minns de första kyssarna jag placerade på en annans läppar i trappan längst bort i skolan, de första cigarettandetagen under solens sken och de första gapskratten. Jag minns också nätterna jag låg vaken och grät, besvikelsen av förlorade vänner och brustna kärlekshjärtan. Jag minns hur världen sett ut från klassrumsfönstren, hur alla årstider passerat förbi. 

 

Dessa människor har varit runt mig under tre år. De har sett mig skratta, gråta, skrika. Vi har bråkat, kramats, dansat, pluggat, älskat, sårat. 

 

Det är intressant, hur vi har skyndat oss fram till vår studentdag, men nu när den börjar närma sig önskar vi att tiden inte gått så fort. Men nu är det vår tur, vår tur att ta steget ut i verkligheten, vuxenlivet. Vi har hela världen framför oss. Möjligheterna är oändliga. Det är läskigt, jag är inte redo… inte riktigt ännu. Vi kan inte få tiden att stanna. Vi har bara 11 dagar kvar tillsammans. 

 

Dessa år har inte varit enkla, men jag är glad att jag fått spendera dem vid er sida, mina fina skolkramrater.