På senare tid har jag märkt att mina tankar gör mig utmattad. Jag har alltid älskat att argumentera, debattera och uttrycka mina känslor och åsikter kring saker. Vården har berättat att mina känslor är intensivare än omgivningens. Nu känns det som att jag har förlorat det, jag känner mig mentalt dränerad. Det känns som att jag har förlorat en del av mig själv. Det senaste året har bestått av samtal, samtal och samtal. Samtal med kontaktpersoner, psykologer, socionomer, sjuksköterskor, sjukvårdare, läkare m.m. Jag får ångest inför AB möterna, inte för det jag förväntas prata om, utan för att jag måste prata. Det känns som att jag har pratat färdigt, som att jag har slut på ord. Kombinerat med mina mediciner (fluoxetin & concerta) som "jämnar ut" mina känslor känner jag mig... platt. Jag blir inte lika lätt engagerad och överdrivet besatt av något längre, jag blir inte lika lätt arg, upprörd och intensiv när det kommer till.. allt. 

 

Jag har aldrig tyckt om mig själv, jag har svurit åt mina intensiva känslor hundra gånger om, men inte heller var det denna sida av mig själv jag ville förlora. Denna sida som gjorde att min pumpkin blev kär i mig, som jag fick mina bästa vänner genom, som hela min personlighet är baserad på. Vem skall älska ett tomt skal? Jag är inte samma människa längre, när någon tar upp ett ämne med mig som de vet att jag brinner för får dem inte mycket tillbaka. Jag orkar inte uttrycka mig på samma sätt längre. 

 

Jag har upptäckt nya saker om mig själv detta året, men samtidigt har jag förlorat mig själv på nytt.