Hej. 

Jag är ganska säker på att ingen läser denna blogg längre, men skriver en uppdatering ändå, för det kanske är någon där ute som fortfarande kikar in någon gång ibland. 

 

Mycket har hänt de senaste halvåret. Jag är i ett förhållande, med en vacker flicka som jag älskar så mycket att mitt hjärta går sönder litegrann. Vi har ett stadigt och fint förhållande, jag är lycklig med henne.

 

Jag är färdig med dagvårdsbehandlingen, den hjälpte mig mer än något annat någonsin gjort. Jag är påväg mot friskheten på riktigt nu och jag har inte långt kvar tills jag blir fri från detta. Personalen där är helt underbar, och patienterna jag lärde känna har en speciell plats i mitt hjärta. De fick mig på bra humör de där dagarna då jag kom ut i dagrummet efter ett ännu svårt samtal, rödgråten i ögonen. Vi har gått igenom mycket tillsammans. Personalen har varit så tålmodig med mig och hjälpt mig blir friskare. 

 

Det finns så mycket mer jag vill skriva men som inte kommer ut. 

 

Jag har varit i England. Hälsade på en av mina bästa vänner, vi träffades för första gången utanför internet efter 3 års vänskap. 18 dagar av skratt, drickande, rökande och äventyr. Underbart. 

 

Mår i alla fall mycket bättre nu än någonsin förut. 

 

Hejdå. 

hej. 

 

jag är sämst på att uppdatera. 

 

jag är kär i världens finaste flicka och jag går i dagvård på min stads ätstörningsenhet. 

 

hejdå. 

Jag skriver poesi inuti mitt huvud när din nakna kropp ligger intrasslad med min. Din andedräkt är det enda jag vill andas, jag vill bara andas du. Mina knän faller svaga och mitt huvud snurrar när du kysser mig. Du smakar körsbär och lycka. Jag planterar kyssar på din kropp och jag säger till dig att jag vill lära känna varje del av dig, varenda vrå och varenda födelsemärke. Jag vill aldrig sluta andas du. 

 

Oj. Nästan en månad har gått sedan mitt senaste inlägg. 

 

11 ynka dagar. Jag är livrädd och förväntansfull på samma gång. 

Tre år har jag spenderat på denna skola med dessa människor. Vi har växt upp tillsammans. Jag tror man växer som person som mest på gymnasiet. Jag har sett hur pojkarna blivit män, hur flickorna blivit kvinnor. 

 

Vi har blivit vuxna. Eller ja, nästan. Det känns som att vi fortfarande är små. Ibland i alla fall.

 

Jag minns hur nyfiken jag var på hur dessa tre år skulle bli, och nu är de snart slut. Jag var femton. Allt var så nytt, så hemligt, så läskigt och pirrigt. Jag minns de första kyssarna jag placerade på en annans läppar i trappan längst bort i skolan, de första cigarettandetagen under solens sken och de första gapskratten. Jag minns också nätterna jag låg vaken och grät, besvikelsen av förlorade vänner och brustna kärlekshjärtan. Jag minns hur världen sett ut från klassrumsfönstren, hur alla årstider passerat förbi. 

 

Dessa människor har varit runt mig under tre år. De har sett mig skratta, gråta, skrika. Vi har bråkat, kramats, dansat, pluggat, älskat, sårat. 

 

Det är intressant, hur vi har skyndat oss fram till vår studentdag, men nu när den börjar närma sig önskar vi att tiden inte gått så fort. Men nu är det vår tur, vår tur att ta steget ut i verkligheten, vuxenlivet. Vi har hela världen framför oss. Möjligheterna är oändliga. Det är läskigt, jag är inte redo… inte riktigt ännu. Vi kan inte få tiden att stanna. Vi har bara 11 dagar kvar tillsammans. 

 

Dessa år har inte varit enkla, men jag är glad att jag fått spendera dem vid er sida, mina fina skolkramrater. 

Testade nyss min balklänning som skall sys upp. HA-HA. Det är massa småfel på den, som egentligen inte gör så mycket. Men, jag känner mig så stor och tjock i den. Så fort min farmor gick ur rummet började jag störtlipa. Jag funderar på att strunta totalt i balhelvetet och ligga hemma i min säng istället. Jag oooorkar inte. Det är typ 19 dagar kvar dit. 

 

Remiss för dagvården har också skrivits och jag har fått en ny vårdplan och mina problemområden tar aldrig slut och BLÄ JAG VILL INGENTING. 

Fan. 

vården är arg för min vikt börjar på nummer 4 igen och jag måste äta mer 

och dem hotar med dagvård (som jag iof skall börja på i september ändå, 3 månaders behandling)

 

 

utöver detta så är jag värdelös och förstör allt. jag faller tillbaka.

jag behöver isolera mig emotionellt igen, jag behöver stänga ut alla igen. 

det skall jag göra. (det är det enda som fungerar)

 

 

jag vill inte vara jag

att vakna upp ännu en vardagsmorgon
till ett blodigt badrum och lockigt hår med torkade rester av spya

och tomma pillerkartor och en uppdrucken vodka flaska och cigarettfimpar 

och äta chokladpudding och städa till samma låt på repeat hundra gånger

och att inse att vi aldrig kommer att vara normala tonåringar, som alla andra

vi är the freaks, that walks among you

• Har fått låna en 400 sidors bok av min psykolog som vi skall använda i ett 12-veckors program för att min behandling har fastnat lite och vi kommer ingenstans med det vi gör just nu. 
• Jag skall se BMTH live för andra gången om 67 dagar. Jag tar studenten om 87 dagar och jag åker till New York om 91 dagar. (Detta håller mig vid liv just nu, jag längtar så fruktansvärt mycket till alla tre.)
• Det är exakt ett år sedan jag blev utskriven från heldygnsvården. 
• Det är jobbigt att äta.. Jag känner sån avsky mot mat och det är outhärdligt att tugga och svälja. 
• Jag har väldigt, väldigt fina vänner och jag är så tacksam för dem. 

 

 

Det kommer aldrig någonsin bli bra. Jag har insett det nu. Det har gått för många år. Jag orkar inte. 

jag orkar inte

Det snurrar så många tankar i mitt huvud och jag vet inte vart jag skall ta vägen.